Kanske kan just Din dikt eller Ditt korta prosastycke få vara med på denna sida. Skicka in Ditt bidrag så får vi se.
Tittar
… tittar i backspegeln igen, känner
knappt igen landskapet, kala berg med
vackert gnistrande snö på toppen, dalar med tjock
dimma krypandes sakta sakta…
Var jag där uppe, var jag där nere? Eller är jag
uppfylld till bredden av två, eller kanske tre olika
väsen… förmodligen… splittrad liksom, men vem
är jag, vem vill jag vara, vem siktar jag emot,
vem tycker jag om, vem bryr jag mig om, vem?
Jag vill bara hitta hem.
/Vaxljus
Trollsländan
Minns lukten,
en blandning utav hårvatten, tobak och tenor.
Känslor som jag aldrig hade känt förr,
kom för att slå rot och växte sig allt starkare i min kropp.
Så starka att de tycktes synas på utsidan.
Som i ett slag var barndomens lekfullhet borta,
och ur det föddes en ung kvinna med sorgsna minnen.
Där och då, började kampen om att hitta tillbaka, tillbaka till mitt ursprungliga jag.
Det jag, som skulle ha funnits, om inte det ”där” hade kommit i vägen.
Men jag var, och är stark, och jag har kämpat som en trollslända i motvind.
Och nu står jag här, som en skör men kraftig lilja,
redo att ta världen med storm.
/TA
Önskan
Min önskan med livet är att hitta
det lilla,
enkla,
vanligt, inte för lite eller för mycket
utan alldeles lagom.
Stanna upp,
titta,
lyssna, ta in, och att det stannar kvar där inom mig.
Kärlekens längtan, ömsesidig respekt.
Jag ser dig, du finns där
och jag ska titta på dig,
och lyssna på dig.
Ömhet, närhet, värme,
att veta du finns där för mig,
alltid,
älska mig, här och nu.
Gråten inom mig finns där nog för alltid,
har burit med mig dig,
sedan liten.
Men du har så sakteligen blivit min vän.
De trasiga pusselbitarna börjar bli hela,
kan nu,
sakta,
börja lägga dem på plats, inom mig.
Känner att jag duger, som jag är.
/TA
Varför? Varför?
Dessa kast mellan hopp och förtvivlan, orkeslöshet och energi, depression och eufori.
När det går upp tror man i sin enfald – att nu är jag bra. Livet leker.
Äntligen har sjukdomen gått över, för att sedan kastas ner till botten igen och man tänker – det här går ALDRIG över. Jag kommer aldrig att bli glad igen. Vill inte, vill inte, vill inte, orkar inte någonting. – Och ångesten – detta djävulens verktyg som gör en alldeles förlamad eller uppvarvad och livrädd för allt.
Visst, det finns mediciner som lindrar, men hopplösheten finns kvar, även om svängningarna blir mindre. Vem vill gå och bara vara ”utslätad” hela tiden. Se på världen utanför som inifrån en bubbla. Ser hur levande andra människor är medan man själv bara tar sig igenom en dag i taget, tacksam för ännu en dag utan ångest – men avtrubbad från världen.
Jag vill tacka min hund, som hjälper mig komma upp från sängen, ut i skogen även om man tror – att idag GÅR det inte. Han ger mig stöd och mening med att ta mig genom dagarna. Han ger mig åtminstone en orsak till att finnas till på denna jord.
/CW
Varför
… jag ligger och lipar på golvet intill fåtöljen igen,
det är skönt att vara jordad när jag är såhär hopplöst ledsen.
Energin har sinat, runnit ut i sanden, sipprat ut likt ett timglas.
Varför jag? Varför jag? Varför jag?
Jag blickar upp mot taket, tar tag i fåtöljen, reser mig,
för snabbt som vanligt, svimningskänslan är överhängande.
I skåpet väntar de lugnande pillren som kan få mej lite
berusad ett tag, men tankarna kommer inte splittras,
inte försvinna, knappast mildras…
Var kan jag finna ljuset igen, inte snart, det kommer kräva
så mycket energi av mej, som jag inte besitter – men
visst det kan hända mirakel, men inte för mej.
Stackars lilla mej, lille stackare, värdelösa lilla jag.
Tur att jag har några som bryr sig, som försöker förstå,
finns där, orkar lyssna och ta tag i mej. Tack…
/Vaxljus
Hoppet
Vad gör man när man inte orkar resa sig upp på morgonen?
När man tappat orken för länge sedan och bara går på sparlåga?
När man inte längre kommer ihåg vad man kämpar för?
Men när man ändå inte vill tappa hoppet,
som är på väg att flyga ur handen.
Jag klamrar mig fast vid tygtrasan hoppet,
som vill fladdra med i den starka vind som blåser.
Man vill dra åt sig hoppet och titta på hur det ser ut,
men i den starka vinden måste man anstränga sig för att bara hålla det kvar.
Allt annat kastas det en skugga över.
Alla människor som går förbi försvinner i periferin.
Man har tunnelseende och håller på att få kramp i armen.
Man känner sig så ensam, där man står.
Knogarna börjar vitna och man blir desperat.
Snart tänker man,
snart är det ute med mig.
Snart tappar jag den.
Vad gör jag då?
Vart hamnar jag då?
/E
Varför känns livet så här.
Så komplicerat..
Meningslöst..
Försöker och försöker
men kommer ingenstans.
Ändå
hör jag från mina nära att
jag gör framsteg..
Vadå framsteg.
Ångest!
Jag lider fortfarande ändå.
Depressionen är lika svår
som ett år sen.
Nu är jag sjukskriven,
IGEN!
Men den här gången ska
jag bli bättre.
Jag ska kämpa igenom.
Har fått nya krafter, fast
ångesten är som störst.
Är det Gud som ger en
krafter.
Det kan iallafall inte vara jag.
Jag som slitits av
depressionen i flera år nu.
Nej.
Det är Gud som ger en kraften
om man bara vill..
bara orkar kämpa.
Men kämpa då!
Sitt inte bara där och tyck synd
om dig själv.
Du kommer ingenstans annars.
Men kom ihåg:
Dagarna kommer ändå en
i taget.
Så kämpa och gör nångting idag,
så har du lättare att gå upp
nästa morgon.
Det är ju klart:
Man vill inte bara överleva, man vill LEVA!
Leva livet!
Älska och bli älskad.
/Karhu
Det låter kanske tokigt
men det är skönt att läsa att det faktiskt finns fler som jag.
Känslan att inte duga och att många tror att man spelar teater.
Att må hyfsat, inte visa sin omgivning att man inte mår bra, vara positiv, skoja bara för att dölja.
Sen kommer det, allt det onda. Det som gör att man bara vill lägga sig ner och dö.
Sakta smyger det på en och man känner det så tydligt. Väntan kan ibland bli lång och innan den egentligen har börjat, vill man att det ska vara över.
Skyddet som kallas aura och sfär är plötsligt borta och man blir så skör.
Allt man pratar om, allt man hör förvränger hjärnan till negativa saker. Du vet inte varför det blir så här.
Personligen hade jag hellre brutit vartenda ben i kroppen. Då hade det synts att jag var sjuk och läkaren hade talat om hur lång tid
det tar innan du kan gå igen. Jag hatar det här!
/Susanne
Energiförsörjning till ett korthus
Hoppet är ett korthus som livets vindar får att falla. Och när det faller kan man önska att någon vänlig själ skall komma förbi och hjälpa en att bygga ett nytt korthus, som alltså också det kommer att falla. Eller så kan man försöka på egen hand. Eller så kan man ge upp, tills vidare i alla fall. Eller något annat som jag är för dum för att komma på idag.
Bipolära störningar kan betraktas ur många olika perspektiv, och ett av dessa är det energetiska, där tillståndet uppfattas som en svårighet att hantera energi. Ena stunden är ingen uppgift för svår, ingen väg för lång, och, framför allt: inga invändningar relevanta. Tuta och kör så det ryker. Jag tänker mig att ni förstår vad jag menar. I nästa stund fungerar ingenting, och speciellt finns det absolut INGENTING som spelar någon som helst roll, eftersom ALLT är HOPPLÖST. Detta VET man, med visshet för det bara ÄR så. Eller kanske rättare sagt: det bara KÄNNS så. Hur som helst kan man, just då, inte känna någonting annat än den förlamande, kvävande övertygelsen om att ALLT är fullkomligt meningslöst. Låter det bekant?
Och varför blir det så då?
Jag tror att det blir så, bland annat på grund av att man med denna läggning får sin spontana energi i ett slags lotteri av allt eller intet, alldeles för mycket, eller nästan ingenting alls.
Jag tror att det kan vara värt att tänka igenom sin energibalans. Vad för slags energi tar man in, och hur gör man av med den. Jag tror INTE att envar är sin egen lyckas smed (i så fall skulle jag vara belagd med näringsförbud), men att man KAN delvis dämpa stötarna, och att det är värt inte bara ett, utan en lång rad av mer eller mindre pinsamt misslyckade försök.
/jk
Det svänger…
…från den ena dagen till den andra
in i ena minuten ur den andra
Svängdörr i tiden
mellan ångest och på, i tiden
Lovades att det skulle bli bättre med åren
nu klarar jag inte ens att slicka såren
Kom igen kom igen
till återhämtningen
Till vad till vad
till ensamheten
mitt i den hyperkommersiella gemenskapen
Repris repris
Vad nytt under solen
Snart kommer ett ännu
lyckligare piller
och ändå finns det
dolt någonstans
djupt där inne
ett hopp
om förändring
klarhet
vision
kärlek
ska jag våga glänta på dörren
igen
/Flemming…
Balans
Jag letar med en varmt lysande lykta, efter balans, strävan efter att få vara i harmoni, få en ny chans…
Det är så svårt att se ljuset i tunneln, stå säkert på sina två ben. Ofta kämpar vi för att vara ”normala”, vi kämpar med att upprätthålla ett sken.
Ett sken som blir en skyddande fasad, en sköld, en mask till vårt försvar. Försvaret kräver så mycket energi – vi blir dränerade, i dimman blir sanningen kvar.
Sanningen om att vi har en skör själ, ett mörker, svåra tankar som tumlar runt. Våra medmänniskor kan inte, försöker inte, tror inte att de kan förstå.
Förstå vilken otrolig kamp som pågår här inne, vi kämpar vidare med glasögon som ändrar färg i olika tider; ibland genomskinligt klara, ibland svärtade av en eld som falnat här inne.
Min medmänniska – släpp inte kampens ljus, håll den framför dig likt en fackla i dimman – låt den brinna, med svag låga ibland, med stark låga ibland, med hopp om att den aldrig slocknar, den behöver inte så mycket syre.
Varmt ljus önskar jag Dig.
/Vaxljus
Till Karin
Är likadan.
Kommer det att komma nu igen?
Lite rädd, men vill vara glad.
Kanske blir det annorlunda den här hösten?
Den här vintern?
Tror på att försöka göra roliga saker, att försöka trivas.
Men det är inte alltid lätt.
Hitta situationer där man mår bra.
/elin
Jag är arbetslös och sjukskriven.
Så länge jag var anställd och sjukskriven kortare eller längre perioder pga depressioner och en handskada, så blev jag hela tiden ifrågasatt och misstrodd.
Jag blev ombedd att visa mig gladare eftersom mina kolleger upplevde situationen som besvärlig. Jag blev misstrodd om hur dåligt jag faktiskt mådde eftersom jag svarade på tilltal och visade vanligt hyfs gentemot de jag arbetade med.
Jag blev hela tiden påhoppad vad gällde alla arbetsuppgifter jag inte klarade av och de dagar jag inte arbetade i stället för att få ett erkännande att jag faktiskt arbetade dj-t bra när jag väl var på plats.
När jag ringde arbetet för att anmäla VAB (eftersom jag inte orkade förklara att jag var sjuk IGEN…..), så blev jag uppringd och fick noggrant redogjort för mig att jag hade varit mer frånvarande än närvarande under det år som gått.
När jag slutligen blev helt sjukskriven så infann sig lugnet.
Jag kunde andas.
Jag kunde vakna varje morgon fri från ångest.
Jag blev fri från stress.
Sedan fick jag sjukbidrag i två års tid och kunde slappna av fullständigt och jag började må bra.
Vilken känsla!!!
Så kom maj månad 2005 och blanketter från Försäkringskassan (FK) om att det var dags att ompröva sjukbidraget.
Eftersom jag inte upplevde någon egentlig förändring som innebar att jag skulle kunna återgå till mitt gamla arbete, så ansökte jag naturligtvis om fortsatt hel sjukersättning; jag ville ju få fortsätta att må bra!
AVSLAG!
Halv ersättning tom augusti 2006 vilket innebar just då, oktober 2005, att hela omprövningskarusellen skulle komma att dra igång igen i maj följande år dvs endast ett drygt halvår senare.
Överklagande från mig.
Halv ersättning tom februari 2007; ett halvårs respit.
Efter några möten med min arbetsgivare var vi eniga om att jag inte skulle återvända och jag avslutade min anställning den sista november 2005 efter 16 års anställning.
Nu skulle jag alltså ut på arbetsmarknaden igen med en sjukdomshistoria och -frånvaro som ingen arbetsgivare skulle kunna se något positivt med + att jag nått den kritiska åldern av 40 år…….
Jag klarade inte av det.
Jag blev sjukskriven igen.
Nu har jag halvt sjukbidrag och halv sjukpenning och har återigen ansökt om helt sjukbidrag för i alla fall ett år framåt. I väntan på att FK:s kvarnar ska mala färdigt, så förblir jag sjukskriven.
Det känns som jag är tillbaka på ruta ett igen efter att ha varit framme vid ruta 50 som innebar ett välmående som jag inte har varit bortskämd med.
Jag har en VÄLDIGT bra husläkare – GUDSKELOV! – och hon är mitt lilla ljus i detta mörker.
Hur mycket kan jag begära att jag ska klara av när det gäller att börja arbeta igen efter sex års sammanhängande sjukdom?
Är det egentligen konstigt att jag inte VILL börja arbeta igen?
/Ewa
Brunnit
Jag har brunnit, hårt och länge och utom kontroll.
Brunnit, blivit bränd, bränt mina broar.
Mitt uppvaknande är brutalt och skoningslöst
så som det måste vara;
verkligheten som måste hanteras
skulderna som måste betalas
ursäkterna jag måste be om
förklaringarna som jag inte kan ge.
Jag blir tvungen att börja om från början igen
bygga upp allting från grunden
genomsöka katastrofområdet efter något som
kan användas som byggmaterial.
Depression är naturens sätt att hålla maniker i schack.
/Camilla
På tröskeln
”Att stå på tröskeln till själens djup
Att känna känslan av svindlande evighet
Där nuet och närvaron är centrum”
/Anette
Universums energi
”Känn kraften av universums energier
Ackumulera dessa till dagar
I förtvivlan”
/A
Jag är
Jag är den urtvättade BH:n som ej längre stramar upp
Jag är de utslitna skorna som ej går att använda längre
Jag är den gamla disktrasan som ser för jäklig ut
Jag är sopborsten full med damm och gammalt groll
Jag är datorn från 1980 som ingen vill ha eller har användning för längre
Jag är en utsliten småbarnsmamma som älskat för mycket
Jag är tjejen som inte sagt nej utan tagit på mig allt ansvar för barnen
Jag är tjejen som ej längre orkar med mina barn som jag älskar så mycket
Jag är den dåliga mamman som släppte allt och flyttade och som det pratas om
Tänk hon hade allt – bra man, fint hus och 2 underbara barn och så flyttar hon
Vad konstigt? säger alla utomstående
Jag är mamman som misste sin pappa, gudfar och faster i loppet av 3 års tid
Jag undrar – När tar allt det tunga slut?
Jag undrar – När börjar solen skina på mig igen?
Jag undrar – Kommer mina barn att komma ihåg mig som en utsliten gammal disktrasa? Eller kommer de att förstå att tröttheten kommer från mitt innersta? och kommer de förstå att jag älskar dem fast jag inte orkar vara tillsammans med dem som jag borde?
Jag är tjejen som nu lägger mig att sova
Jag är mamman som ville vara en bra mamma, fru och arbetskamrat. Allt på samma gång. Tills jag insåg att det blev för mycket.
Jag är mamman som gick in i väggen i badrummet hemma i huset och som inte orkar någonting mer nu
Jag är här – JAG en spillra av mitt tidigare liv som kunde blivit underbart om jag bara
sagt NEJ lite oftare och inte tagit på mig allt ansvar för barnen när jag själv var sjuk
NEJ jag är värd mer än depp och sömnlösa nätter och dagar
SOL skin på mig nu!
/Johanna
Existens
Håller huvudet över ytan
Kroppen Flytande
Tankarna Svävande
Allt som allt kanske verkar Krävande
Väntar på helande
En kur av renande
I Desperationens glans
Önskar jag ett liv i existens
Vad är rätt och vad är fel?
Vem kan bestämma vad som är normalt och vad som är galenskap?
Ett hav av tankar, spekulationer
Har kommit av andras rekommendationer.
Någon har tydligen rätt att bedöma
Själv försöker jag kämpande att glömma.
Tror att de vill åt våra hjärnor och tömma.
Bedövad av rädsla och smärta
Finns i mitt hjärta
Mina och dina reaktioner
Kan bli andras spekulationer
Att få sätta en etikett
Är detta rätt?
Vem har makt att göra på detta sätt?
När vi bara försöker handskas med hur vi må.
Det är kanske då som många väljer att hellre gå.
/Ängel
Lyckofåglar
Vi hör till de lyckliga få,
som mellan varven får känna att vardagen inte är så grå.
När vi står på tå
Och knappt kan gå
Det ska gå snabbt
Och mycket ska här göras
min röst den ska höras
Många saker på en gång
tar jag snabbt ett jätte språng
Men resan dit den är lång.
En rastlös själ
Som av oundvikliga skäl
min kropp beklär.
I huvudet spinner den listiga manin
Lätt att tro att man kan beblanda sig med genin
Och att hålla upp en så kallad god min.
Min kropp och min själ utstrålar ett slags skin.
När allt går som på räls
Och man gärna går klädd i en vacker päls
Kanske vissa tror att man blivit frälst.
Nej här är allt frid och fröjd
Jag är så nöjd
ska passa på när jag är på topp av min kapacitet
tror att min energi kan jämföras med elektricitet
Nu ska jag passa på att njuta av livets fest
Skänka alla en givmildhetens gest.
här ska drickas champagne och
Shoppa loss med bravur
Träna kroppen tills den är maxad till tusen
Och jag får stopp på glädjerusen.
Det är lätt att det snabbt går lite överstyr.
Kan mellan varven faktiskt känna mig lite yr.
Jag är som Dr Jekyll och Mr Hyde
När jag åker med min ride
Vissa människor i min omvärld mig avskyr
Och räkningen den kan bli dyr.
Det pris du får betala
får dig att dala.
/Ängel
Inuti mig
Ångesten ligger som en dimma
över de bara fälten i min mage.
Den blir till älvor som stryker runt
i skogsbrynet.
Som ett stim med små fiskar
virvlar den runt i min sjö.
Men den skulle likaväl
kunna vara,
Gammelgäddan
som stryker i vassen.
Ute efter ett skrovmål
/anonym
Överlev
Ångest.
som varm kladdig tjära.
mörkare än svart.
som en halv, trasig flaska
av en förrädare stucken i magen.
ett blödande ont.
fyller min mage som
smutsigt kantigt grus.
Kallt. Äckligt.
det går aldrig över.
taggtråden från hagen,
ihopvirad därinne.
Rostig. Vidrig.
Jag får det i utbyte
mot det jag ej vill se.
/anonym
Min värld
Jag skulle vilja visa er min värld.
Den må vara både ful och smutsig, men den är ju
så oändligt vacker!
Ni lever inte, inte som jag
era nätter kan aldrig vara så förföriskt intensiva som mina.
Era andetag kan omöjligt vara lika djupa och befriande
som de jag tar innan jag skriker.
Era fall är aldrig lika hårda, men era berg
heller inte lika höga.
Eran frost är aldrig fylld av eld,
som pånyttskapar ur total förödelse;
som i dansande rödtoner
delger dig evigheten.
Jag har ingen vilja att medverka i en tyglad, omedveten existens
där miljoner gråzoner
aldrig leder till vitt.
Min värld kallas galenskap av somliga
som gladeligen lägger motgift på min tunga;
som domnar själen och normaliserar.
Men de känner inte till något… Om frostens eldar
kan aldrig se skönhet i smuts
kan aldrig acceptera
gråzonernas eftersträvade vita.
/C
Ångesten.
Jag slår, jag omfamnar, jag låter vara
Ångesten
Så lämna mig, lämna mig att leva, ge mig en chans
En långsam, ständig död
En meningslös undran varför
Och kvar
Är kvar
Denna känsla, denna förlamande parasit av min själ
ILSKA
Släpp mig!
Låt mig gå!
Jag faller ihop utan att ens orkat stå upp
Jag står upp utan att ens orka andas
Jag rör mig paralyserad av
Ångest
Har mig i ett järngrepp i utanförskapet av
Ett liv
Är detta?
En vanföreställning utan like
En vana stelnad av mitt liv
Stelnad och stelnar
Stelnar mitt liv
Skall jag se bortom
Skall jag vara där
Här?
Var är vägen bortom min ångest
Vågar jag önska?
Vågar jag uttala
Det tysta begäret
Om ett annat liv
/u
Tack för orden….
Stjärnsplitter, stjärnsplitter strö ut dina ord över min väg, låt mig fångas av ditt mönster och omslut mig i din mjuka famn. Universum går på dans och firar det nya året som inleder min nya karriär som ensamseglare i Vintergatans oändliga myriader av planeter och solar.
Tragiska öden överlappar min resa med början på Vouges sida över de bäst klädda männen i Paris. För att återkomma till den smärta som sticker ut mina ögon i brist på närvaro av en mänsklig varelse som kan dela hjärnans alfabet i atomer och skicka orden på bearbetning och översättning för att kunna förstås av de utsvultna.
Ångesten som arbetar metodiskt för att komma igenom pansar av atomer och omsluter ett hopp som ligger väl bevarat i en rulle av nät som kallas för hunger. Rid ut på jakt i en toppmodern Porsche för att övertyga dig själv att du duger.
Dela gärna med dig av din ångest och gör världen till en underbar plats att leva på. Snurra till det, med att begära kärlek i lådor som inte går sönder av tyngden från ditt samvete som skaver hårt på dina Michelindäck.
I dimman flyger du likt ett stjärnfall i det svarta som omsluter dina känslor och håller dig kall inför din stundande död. Länge leve Monarkin. Gud skall ha tack för sjukbidraget.
Tack för att Ni finns allihop…..
/Ann-Louise
Om konfidentialitet
Tystnadsplikt i all ära, men antag att någon pratar bredvid mun, att Dina villkor når en offentlighet Du verkligen inte önskade.
Vad gör Du då?
Hur skall Du t ex bevisa, eller åtminstone göra troligt, att det INTE var Du som glappade käft i fel sällskap?
När ord står mot ord, har myndigheterna en stark tendens att göra absolut INGENTING. För så vitt inte DEN ENA PARTEN förmodas vara MYCKET MER TROVÄRDIG än den andra, och vem den parten är kan man ju räkna ut med lillfingret.
Därför är och förblir rådet: sila snacket!
När det inte går, när sanningen smyger fram ändå, är tystnadsplikten INTE ett heltäckande skydd.
/’lösmynt’
Likgiltig
Likgiltig, orkar inte, är det ostädat? vem städar? Jag orkar inte. På morgonen kan jag få en stunds energi och städar toaletten, torkar av köksbordet, rensar kattbacken, dammsuger, ja fast inte allt på en gång, en sak en dag i taget. Hoppar över frukosten i stället.
Efter jobbet, är bara trött, likgiltig, gör mat fast jag inte har lust, sätter mig gärna framför teven. Har hittat en intressant bok, den är bra, lusläser den, nu är den slut. Solen skiner, men jag hittar ingen glädje i det, sitter inne, känner att jag bör gå ut, men hittar inte reflexen i mina ben.
Sätter mig och läser Allers, eller Året Runt, gamla tidningar som legat i ett hörn. Sätter mig instängd i ett rum utan fönster fast solen skiner. Bör gå ut och gå på min rast istället. Vet att solen gör mig gott. Jag mår ju bättre under den ljusa perioden på året. Orkar inte bara.
Helg, ok. Ingen glädje. Känner bara måsten. Måste plocka av alla vinbären, tog ett tag, men jag fick bestämma mig att nu, och inga avbrott, tre timmar, sen två kvällar att rensa. Nu är det gjort. Måste hela tiden intala mig själv att göra saker, ibland lyckas jag. Det är stökigt, trivs inte när det är stökigt, men städa? nej, orkar inte.
/Lola
Hypoesi
Dikter något under toppen
Tidiga tecken
Pratar fort
Lever stort
Springer runt
Lovar runt
Är det verkligen tecken
För att stämma i bäcken
Vete fanken
Om inte banken,
Eurocard och
American Express
Är de första som ser
Dags att varva ner
Ave Mania
Veckans bikt
Terapreusten lyssnar
Förmanar milt
Föreskriver boten
Skriv en lista, läs
Tio Ave Mania, sedan
Syndernas förlåtelse
Kostnads-Besparande Terapi
Quelle surprise!
Att KBT händelsevis
Bäst löser dina problem
och samtidigt sjukvårdens budgetkris
Människan är en maskin
Justeras med mental programmering
Psykoanalys är terapi
För änglar
Just in time, Lost in space
Jag föddes inte en minut för tidigt
Men några centimeter vid sidan av
Jag har fumlat, ramlat, mumlat, famlat
En slags mental astigmatism
Inre klockor kan man rucka
Vem kan ställa mig rätt i rummet
Något under
Depressionen
Ganz unten
Högtryck ibland
Men aldrig manier
Jag lever, hypotetiskt
Alltid något under
Jag underlever, överlever
Något under
Ode till det oavslutade
I morgon
Skall jag skriva
Ett brev till en vän
En doktorsavhandling
En stor symfoni
Men först skall jag bara
Jag skall bara
/Cactus
Ett brev
jag är asocial
banal
en dålig make och far
värdelös son bror farbror morbror
har svårt att röra mig bland människor
passar inte ens i mina egna skor
passar inte in
i mönstret och mallen
blir förpassad till hallen
kanske vill jag för mycket
så att det blir för svårt med det egna trycket
att vara psykiskt sjuk
är ingen garanti för att man ska förstå psykisk sjukdom
vare sig sin egen eller andras
att dessutom förstå gruppdynamik
personkemi
egna och andras reaktioner
och tillkortakommanden
är få förunnat
att förstå ”friska” är inte lätt
där är inte jag en siffra rätt
fast kanske ändå
när alkoholen lossar band
får jag vara en stund i de privilegierades land
att acceptera sina egna tillkortakommanden
i önskan att bli accepterad
är kanske den svåraste acceptansen
att duga till saker som andra inte vill
kanske hör acceptansen till
är det kanske mallen
som gör att jag fastnar i hallen
ensam bland ensamma
är inte lätt
att vara vis på min kammare
kan tyckas lätt
svårare att hitta rätt
bland kamrater och vänner
när ingenting riktigt stämmer
/farfar
Vill inte
Vill inte riktigt acceptera
Att jag är sjuk igen
Jag är så ledsen
Jag vill inte
Jag hade nästan glömt
Såg fram emot hösten
Men så kom den smygande
Jag vill inte skriva ordet
Jag skäms och vågar inte berätta
Ändå förstår många att det inte står rätt till
Varför är det så?
Jag blir så arg och besviken
På någon som pratar illa om mig
Hur mår hon egentligen ?!
Med ett ironiskt tonfall
Jo tack jag kämpar på
Jag vet att jag beter mig konstigt ibland
Att jag inte är som ni
Jag vill bara komma i balans
Tycker ni om mig ändå
Vem kan jag lita på?
En del tycker att jag är modig
fast de vet inte att jag är rädd
/Karin
Fri som en fågel
Jag vill vara fri som en fågel
flyga högt , segla över hav och land
just nu är det bara en stor klump i halsen
det gör ont i mitt hjärta att såras av min deppighet
ingen självkänsla inget hopp .
jag måste ta ett steg ut i världen .
det finns alltid hopp .
hoppas det kommer ett hopp för mig.
Tro hopp och kärlek
/Anonym
Att veta vad man talar om
Det förefaller okontroversiellt att praktiskt taget alla som blivit föremål för psykiatrisk omsorg,
har traumatiska erfarenheter av att prata förbi varandra, dels eftersom man kanske råkar vara
i den uppskruvade stämning när man pratar tio ggr så fort som andra, men även för att man,
d v s t ex jag och någon representant för vetenskap och beprövad erfarenhet, helt enkelt tar
tag i orden som halmstrån. När det ena strået sjunker, famlar man efter nästa, och när man
kommer i otakt kan det bli, tja, traumatiskt.
Vitsen (om det nu finns någon) med det här inlägget är att fästa uppmärksamhet på tre st
klassiska halmstrån. När man talar om (eller kanske oftare kring) bipolär sjukdom, eller
manodepressivitet, skiftar man ofta mellan att tala om
En tolkning
Ett tillstånd
En teater.
Man kan tolka sina vilda utsvävningar som ett bipolärt mönster. Även om det naturligtvis kan
vara kul att släppa loss, är det INTE kul att hålla igång i veckor för att sedan kollapsa som en
våt fläck. Har man åkt det störtloppet EN gång vill man inte göra om det. Och om man GÖR
om det, beror det antagligen INTE så mycket på vad man vill.
Har man en vit rock på sig, ligger det nära till hands att uppfatta personen som en bärare av
symptom av ett sjukdomstillstånd. Om en hammare är det enda verktyget man har, kommer
alla problem att se ut som spikar.
Mår man inte bara oförskämt bra utan skrämmande bra, missar man gärna att markera sin
ödmjukhet genom vedertagna signaler, och uppfattas därför lätt som grandios, för att inte säga
teatralisk.
Vill man komma någon vart, är det ibland klokt att försöka pejla in VILKET halmstrå motparten
just NU famlar efter.
/Jan
Ett filosofiskt vägskäl
Många har vittnat om vilken lättnad det har inneburit för dem att få en diagnos.
Jag föreställer mig att tanken är att Oh vad skönt, då var det inte mitt fel. Så kan man tänka och inom rimliga gränser tror jag att man bör tänka så, men man kan också tänka sig som så, att deprimerade människor är arbetsskygga gnällspikar som under falska förespeglingar vill bli behandlade med silkesvantar, och att maniska människor helt enkelt ger sig hän och skiter fullkomligt i konsekvenserna.
Man kan alltså, om man så vill, tillskriva individen ett obegränsat ansvar för alla sina handlingar och för all del underlåtanden. I denna ådra tror man att allt är möjligt bara man vill och ger sig katten osv osv. Eftersom ironin kanske inte når ända fram vill jag understryka att jag verkligen inte delar denna uppfattning. Men det är en mycket utbredd uppfattning, som plockas fram vid behov.
För en liten tid sedan var det någon äppelkäck förståsigpåare som gick ut i pressen och lät meddela att utbrändhet, utmattningsdepression o dyl bara är nys. Och under förutsättning att den stress-skadade faktiskt med ”lite god vilja” kan lyfta sig själv i håret, så är det naturligtvis sant; villkorligt sant. Det beror på vad man väljer vid det filosofiska vägskälet.
Jag tror att den oändliga viljans val är oförståndigt och inhumant, och rekommenderar att man städse har i åminnelse att detta alternativ alltid kommer att stå öppet, för den som väljer att vara oförståndig och inhuman.
Rent logiskt förefaller det att vara en variant av den urgamla metoden att förutsätta vad som skulle bevisas, eftersom det vid närmare undersökning som regel visar sig att kriteriet på att vid en viss tid verkligen vilja, är att det vid en senare tid blir som man vill. D v s under sken av att säga någonting om nuet, ”Jag vill verkligen, nu”, smusslar man in ett påstående om en kommande tid, vilket när det avslöjas blir en truism; sann men platt och ointressant, fast ack så ondskefull i sina insinuationer.
/Jan
Jag
Jag är
de ultimata paradoxernas
sammanförande kraft.
Svart och vitt, förevigat
i existensens symbios.
Jag är
berusande intensitet, och
domnad apati.
Jag är vapenvila och krig,
livslust och dödsdrift.
Jag är rakbladsvass skärpa,
höljd i dunkel.
Jag är dag, jag är natt.
Jag är
frihet bakom galler.
Jag är kärlek,
såväl som hat.
Jag vill så mycket,
men tycks aldrig veta vad.
Jag är blind, men
inget undgår mina ögon.
Jag är yin och yang
-som alla andra, fast förstärkt.
Jag är allt, och ingenting
och i förvirringen som dominerat
allt det
som jag är
ska jag finna klarhet
och bli
den jag vet att jag kan vara.
/Camilla
Dax igen
Så var det dax igen
fallet – stenhårt
sorgen som kramar mitt hjärta
Ännu en väns bortgång
Inte ett dödsfall till
inte ett till
jag är inte rädd för döden
jag är inte rädd för döden
bara för ensamheten
som följder i dess spår
när vänner dör
Ännu en väns bortgång
gråten och sorgen kramar mitt hjärta
Livet måste ändå gå vidare
jag minns dig
du finns i mitt hjärta
och jag säger till mig själv
Livet måste gå vidare
Orden längtansfull sorg
fyller min hjärna
Vill så gärna byta ut dem mot
längtansfull glädje
Längtansfull glädje,
för livets skull
/Kikkie
Vem var du?
Vem är du som bor i mig
räddar mig varje gång
mitt inre sätts i brand
Släcker och vårdar
alla svidande sår
och bygger nytt
innan du går
Hur kan det komma sig
att du förmår
att rädda det lilla som finns kvar
Vem är du som lever i mig
och skänker alla svar?
/kevlarheart
12345
1
Jag har fått en släng av autism igen,
av livsdyslexi och trevlighetsafasi.
Det yttrar sig som ett lamt stirrande i tomma intet
i ett desperat försök att förstå
Jag läser meningar, ord, om och om igen
Förstår ingenting
Jag sätter samman bokstäver,
får ihop en ordbild,
men en kossas råmande hade gjort mig klokare
Kanske jag ska återgå till klossar?
Kuben i kuben, cirkeln i cirkeln
Nästa symtom är ett ohämmat flöde,
av kränkande särbehandling,
av mig själv ”neggoprofil”
Förmodligen var mitt öde att reinkarneras som flugpapper
Allt jävla skit fastnar på mig
Finns det ingenting av det här som jag kan tjäna pengar på?
Är det min goda syn som gör allt så komplicerat?
Eller är det jag som är blindstyret,
som vänligast bör ledas av vägen,
innan kedjekrocken är ett faktum
Jag hävdar bestämt att jag lärt mig grundläggande trafikregler,
och inte bara det att jag både visar hänsyn,
och respekt till mina medtrafikanter
Det är bara så j-vligt bråttom därute
Det är bråttom och armbågarna är vässade
Inte mina för jag har fastnat i en vägkorsning,
tappat minnet och blivit apatisk av alla intryck
Väntar på utryckning
Eller en motion, en appellation
Till en rondell för meningslös tomgång
Runt, runt
Vad är det som rör sig, vad är det som står still?
Höken cirklar kring bytet, väntar på en katastrof
Marknadskraften har vingar, kör vilse uppe i det blå
och skitar ner sikten
Ingen paketlösning till buds,
att köpa på kredit
När det är så nära jul och allt
Så jag bestämmer mig för att sluta vara vansinnig
och går hem och ser på dokusåpa
Äter upp en hel kartong med toffefee och bönor i tomatsås
med pastahattar som snacks
Funderar på de som fortfarande går i nypressad tweed
och använder förkläde när de värmer mjölk
Jag är trött, mycket trött.
2
Vem ska läsa min viskning,
mina sorgliga drömmars tyngd
Det som är kvar, ett urrivet blad,
ensamt oläsbart
Minnen stannar kvar en sekund eller två,
jag vet hur man ler av lycka,
jag visste det då
Men nu när kroppen sviker
och jag sviker den
Nu när vi ska skiljas,
minns jag att jag en gång varit barn
3
Hur skriver jag mitt testamente,
man får ju inte verka bitter
Man måste vara glad för de som ärver
mina gamla skor
och duken som jag fick av mor
Glad för att bli kvitt en plåga
Nu gäller det bara att våga
4
Det är fult att vara arg om man är som jag,
ensam, deprimerad som inte lyckades
med just någonting
För att jag envisas med att gråta hysteriskt
och slå mig själv i huvudet,
för att det ska göra mindre ont
när du sakta föser mig över kanten
Döden provar sin kostym…
Kostymen har passat länge,
allt för länge
Den har blivit omodern
och malen lägger ägg
Det var en billig skrynkelfri modell
av polyester som jag ville ha
Storlek medium
Kan tvättas i maskin
Ingen bryr sig
Det finns ju massor lika dana
5
Det är så märkligt,
jag är så ivrig,
vill hinna allt det där
Vill inte vara pinsam,
slänga soporna, städa,
slänga skräpet på vinden
lägga kläderna i myrornas kontainer,
sätta på sitsar på stolarna
Man skulle ju tro at jag har blivit knäpp
Och som det ser ut i min lägenhet!
Pinsamt att sjappa så här.
/Esther
Smärta
Uppskrapad hud som skriker vid beröring
Ta dina händer och smek min hud med mjuka drag
Använd lätta andetag när du tilltalar mitt inre.
Sprickan i det som är jag, blir till ett stup som sväljer hela min existens
Ljudlöst formar mina läppar ord som ingen orkar höra
Ensamhetens brännsår river.
Gult var flödar ur sår som inte vill läka och bildar oceaner av smärta
Oceaner som väver ett nät runt det som är jag.
Fångad i livets existens med brännskadad hud och en outgrundlig smärta i mitt inre, tillbringar jag mina dagar ensam i plåtburk av försvar.
/Ann-Louise
Svart och vitt
Måste få vara svart
onåbar i min sårbarhet.
Svart – en sköld mot världen
min integritet.
Rör mig inte – jag är svart.
Rädd
Livrädd
Svart – skyddar mot påhopp
Ett pansar – i en öppenhet – en enhet
Vitt – på väg
Vitt – oskuldens, ljusets, livets färg
Vitt mot svart – tillbaka
Oro
Sökande
Tillfredsställande
Trygghet i sitt varande
Svart – att synas
Finna sig själv
Bli bekräftad i existensens tomrum
Bekräfta sig själv
Svart på väg mot vitt
Växelspel i livets existens.
Vitt på väg mot svart,
Vandring i själars växelspel.
Kvinna * Man * Människa
Inget ÄR svart eller vitt
Allt är en vandring
mellan poler
i existensens eviga varande.
Låt mig få vandra,
vandra i ett evigt varande in i kärlekens vita rike,
på väg till ljusets land
/kikkie
Sommaren som aldrig kom
Väntan är över,
du kom aldrig.
Ljuset vi väntat på
värmen vi trodde skulle hela oss.
Döden är befriande,
något att längta till.
Jag finns inte,
jag är inte.
Väntan på döden när ljuset svek oss.
Mörkret är hela livet – ljuset korta stunder.
Korta stunder av kärlek
korta stunder av glädje.
På väg mot ljuset befriar döden.
I väntans ande finns ljuset.
Liv kom till mig.
/kikkie
Du fixade aldrig att leva min vän
jag vet att du gav allt men du hade det nog alltid på känn
så när våren kom med doft av gräs och löv
Med porlande vatten och en sol så hög
Då satt du där och drömde dina drömmar natt som dag
du öppnade ditt fönster så lite att det knappast blev ett drag
När du sen hade stått där en stund
stängde du fönstret och la dig ner på sängen och grät
För du visste att dimman var för tät
Du hade sår på dina fötter som doldes av dina skor
men du tog aldrig dom av dig för rädslan var för stor
Så när sommaren kom med värme och ett hav
som sjöng sina sånger om frihet utan krav…
Då satt du där…
/ Martin Lindgren
Tiden står still
Tiden har stannat
Inga klockor går
Kan ingen hjälpa till
Se till så det blir vår
Min höst har blivit evig
Det är så mörkt, så kallt
När stormen ryter, river
Och dimman höljer allt
Jag vill ju se en framtid
Se solen lysa upp
Den vägen jag ska vandra
Så jag blir varm och trygg
Sen vandra ut i livet
Och känna friheten
Då mörkrets bojor öppnas
Och jag kan le igen
/ANNE
Se mina ögon
När jag är skadad
och själen har sår
Se in i mina ögon
och läs hur jag mår
Önskar du ger mej
det jag då behöver
Kanske en kram –
om du får tid över
Smek mej då varsamt
till jag når stadig mark
Annars kan jag bli
både ensam och stark
/Pia R.
Stanna
Ser du färgerna i hösten?
Nu är den här igen som en kär gammal vän.
Som en av de fyra som återkommer år efter år,
med varianter som aldrig upphör att fascinera.
Ser du molnen som stryker förbi,
stigna ur jorden, glider de långt bortom orden.
Ser du vattnet, där landar molnen strax för att
med hjälp av solen på nytt ta fart.
Ser du jorden, med alla orden som far omkring.
360 grader både lodrätt och vågrätt
Kan det vara rätt?
Stanna upp ett slag,
bara en liten stund,
varje dag.
/Flemming Hansen
Lyssna
När jag ber dig lyssna på mig och du börjar ge mig goda råd,
då gör du inte det jag bad om.
När jag ber dig lyssna på mig och du börjar berätta
varför jag inte borde känna som jag gör,
då trampar du på mina känslor.
När jag ber dig lyssna på mig och du känner
att du måste lösa mitt problem,
då sviker du mig, hur konstigt det än låter.
Lyssna!
Det var allt jag bad dig om
– att lyssna, inte prata eller ordna något,
bara höra på mig.
Jag kan ta vara på mig; jag är inte hjälplös;
kanske slutkörd, nedslagen och villrådig,
men inte hjälplös.
Så när du tar det som ett enkelt faktum
att jag känner det jag känner
– hur irrationell min känsla än må vara –
då kan jag sluta att försöka övertyga dig
och kan istället ta itu med att förstå
vad som ligger bakom den känslan.
När detta står klart för mig är svaren uppenbara
och jag behöver inga råd.
Irrationella känslor blir ju vettiga
när vi förstår vad som finns bakom dem.
Så därför ber jag dig att bara lyssna.
Och är det så att du vill tala, vänta en minut på din tur
– så ska jag lyssna på dig.
/ur ’Någon att lita på’ av Ulrica Stigberg
I galenskapens korridorer råder vansinnets klokenskap
natten föder nya syner som omfamnar rädslan
hos väktarna
att strö bomullstussar över golven
varsamt urin- och vattenindränkta
gör det lättare att flyga till Hawaii
hon sa mig det, den där kloka damen du vet
hon med levnaden i blicken mättad
hon som iklätt sig röda byxor bakochfram
ty ”man syns bättre då”
”och visst är det härligt med kontoret här i sängen?
ge mig en spruta så dövar du ångesten
då menar jag din
för jag mår utmärkt
jag tar min flygande matta
och ger mig av till palmerna snart
vad snygg du är i håret förresten”
de kallar henne fröken mani med schizoida drag
hon kallar sig vansinnets drottning
hon som visar världen för världen
öppnar ögonen hos de som valt att se
jag lägger mig skavfötters med henne
invirad i lakanet hon bjöd mig som fallskärm
”man vet ju inte hur landstingets farkoster
klarar atlantvindarna
det besparas ju överallt”
sedan beger vi oss skrattandes mot drömmarnas rike
där tanken är fri och där kyssar i pannan välkomnas
även av främlingar
”godnatt syster klok
jag ser att du lever
låt oss andas detta ögonblick
skriva i nattens bok
att världarna möts
hos de som öppnar famnen”
nu reser vi i erbjuden farkost
invirade i landstingets vita lakan
inte i luften utan i stormigt Atlanten
ty besparingarna kapsejsar
de som verkligen lever
och de fortsätter leva ändå
/Therese Garnow
Skyll dig själv
Skyll dig själv och ta ditt ansvar
du skulle låtit bli att bli sjuk
skyll dig själv, du skulle inte tagit
vår pensionsförsäkring
när vi lockade
dig
skyll dig själv, du skulle valt
ett annat elbolag
skyll dig själv, där du valde våra
aktiefonder
skyll dig själv och var tacksam
för din valmöjlighet
/Flemming Hansen
Mående
Du ville måla köket
jag ville må dåligt
Du ville ner på stan
vara kommersiell som fan
och jag ville bara
nöta vår divan
fan
/Flemming Hansen
Ur Mjältsjukan
Jag stod på höjden av min levnads branter
där vattendragen dela sig, och gå
med skummig bölja hän åt skilda kanter ,
klart var däruppe, där var skönt att stå.
Jag såg åt solen och dess anförvanter
som, sen hon slocknat, skina i det blå,
jag såg åt jorden, hon var grön och härlig
och Gud var god och människan var ärlig.
Då steg en mjältsjuk svartalf opp, och plötsligt
bet sig den svarte vid mitt hjärta fast:
och se, på en gång blev allt tomt och ödsligt,
och sol och stjärnor mörknade i hast:
mitt landskap, nyss så glatt, låg mörkt och höstligt,
var lund blev gul, var blomsterstängel brast.
All livskraft dog i mitt förfrusna sinne,
allt mod, all glädje vissnade därinne.
Ur Mjältsjukan av Esaias Tegnér
Sippor eller sopor
Blåsipporna jag fick härförleden gick i soporna i morse. Nyss stod de vackert blålila på mitt köksbord.
Allt är förgängligt, suckar jag när stämningsläget sackar. Minsta tecken till slokande blad noteras.
Då kommer inte dagarna, de går från mig. Glaset är halvtomt (på sin höjd) inte halvfullt. Drick ur ditt glas…
När serotoninet sprudlar i hjärnan däremot rynkar jag inte på näsan inför sippor i sopor.
Ser jag bara till att de hamnar på komposten är de början till något nytt.
Jag vill fånga och njuta försommardagarna inte genomlida dom.
Kim
Nattens dikt
I det stora svarta Djup
finns ingen räddning mer
I mitt svarta hål
finns ingenting och bara jag
I mörkret som är en väg
Vägen ut från livet
som är så smärtsamt
Smärtan
Paniken
Tomheten
Ensamheten
Sorgen
Mina vänner
som alltid följer mig
I varje steg jag tar
finns de med mig
Och in i döden
skall de följa mig
/R Karlsson
Det gör mig glad
Det gör mig glad att se alla dricka.
Ur världens renaste källa…
De olika.
Klasser.
Nationaliteter.
”Raser”
Där alla är var och en men som en människa lika,
och står varandra väldigt, väldigt nära…
Det gör mig glad detta gemensamma fikat.
Det gör mig glad när den friska luften trängs djup i mitt bröst.
Då slipper jag bära alla tunga bördor och jag känner glädje och jag känner tröst.
Det gör mig glad när natten drar för sina mörka gardiner med guldaktiga stjärnorna på.
Och att krama min nalle björn innan jag somnar.
Det känns skönt. Det känns bra.
Det gör mig glad när även regn gråter i sina egna tårar och åska.
Då även jag min lilla sol tillåter och känner mig vacker som en porslin docka.
Det gör mig glad att samla in alla och allas gråt pärlor och att skapa en ny källa när den gamla blir urdrucken.
Då kan jag igen uttrycka för både elev samt fröken.
En till…jag kunde inte låta bli min själ…
Lyssna
Ur gräset skymtar fram vitsippan.
Rodnad av ett moln som aldrig var blyg.
Fast bara ungdomlig, pigg och lite stygg.
Lyssna hur det är att leva!
I dagens varma sus!
I nattens mörka ljus.
O, var ligger den gudomliga klippan?
Lyssna inte bara till de ”bästa”.
Ta tid till sig…
Och till nästa, och till nästa, och till nästa.
Låt sig sjunga och besjunga!
Allt du icke hann…
Av all glödande tvivel, rädsla eller förväntan.
Lyssna på de människor du föraktar!
De kanske sjunger falskt… men de sjunger – det är så de betraktar.
Detta också är inte så lätt!
Kämpa inte emot!
Håll dina händer öppna!
Det är fart på solen, på doften , på hjärta!
O, känner du min käre vän?
Här finns inte plats för smärta!
Bara när du är själen och kroppen trogen
Kommer din ångest att fara år skogen!
Lyssna!
Emira Sundkvist som kommer från Bosnien. Hon har skrivit och publicerade två böcker – den ena är prosa och heter ”Nittionio tårar av oförståelse, ilska och förlåtelse”, den andra är poesi och heter ”Fotgängare”.
Orkar inte
Du säger, jag orkar inte vattna dig så länge till. Jag orkar inte ta med dig i min flytande ballong. När du säger de orden, hör jag hur moskitos kommer surrande, dovt hörs deras vingslag, närmare och närmare kommer de. Jag vet, att när de närmar sig så har jag inget vatten att söka mig till. Ensam är jag, väl medveten om hur min kropp ser ut, efter att ha attackerats av dessa flygande bomber. Jag känner också smärtan av betten, jag vet att jag inte tar på mig någon skyddsutrustning, inga dubbla baddräkter, ingen dykutrustning, ingen syrgastub. Hittar inte dessa redskap, de har försvunnit. Har ej heller någon bruksanvisning som förklarar hur och när man söker skydd. Står kvar, utsätter mig för rivsår i själen. När skall de läka? När skall de plåstrar om? Kan man sköta om själens sår? Kan man läka det som gör ont inom den tunna hud som omger smärtan? Var är min stam? Den är böjd och orkar inte ta sig upp igen. Det blåser ord ur din mun, ord som en orkan, som tar med sig allt som kommer i dess väg. Det är ingen ond orkan, men den har skapats under många år och till slut har den exploderat. Den knäcker min stam. Jag faller i ett mörk vatten, där jag inte kan se något. Allt är mörkt och jag vet inte vad som är upp och ner. Bubblande, faller jag längre och längre ner. Orkar inte titta, sluter mina ögon och ser framför mig en blomma i Sahara.
Känslan av att bli övergiven när man behöver någon som mest i livet.
/Ann-Louise
DÖDEN
Han tar ingen lång semester, intresset är stort för affärer som blomstrar.
Den moderna tiden, har inte ändrat något vad gäller intresset för att lämna in.
Ålder har ingen betydelse för kreationen eller kreativiteten vad gäller sömnens eviga boning.
Här gäller ej arbetstvister om vem som skall göra vad.
Herr och fru död kommer på besök och suger i sig dropparna som finns kvar av liv och aktiverar endorfiner till fest.
Tar ej hänsyn till anhörigas tårar.
Utför sitt arbete med största noggrannhet och precision.
Själen tar döden i hand och tillsammans diskuterar de, känslan i att lämna den hala
vägbanan som kallas liv. När döden har samtal, får mobilen ringa och skapa tillfälle, för andra att träffas en sista gång.
Döden stressas av människors hopplöshet. Självmordspatrull omkullkastar dödens planer.
Enskilda samtal går förlorade i beslut fattade i förtvivlan.
Döden får mejl, men hinner inte svara.
Själar går förlorade på förtvivlans arbetsmarknad.
/Ann-Louise
Kasta inte ut oss
Just så
kasta inte ut oss
vi finns
vi måste finnas
hur skulle det annars vara
LIVET
om bara de med råstyrka
får finnas
så jag ber kasta inte ut oss
vi finns
vi måste finnas
KÄNSLAN
är jag så värdelös?
vi måste finnas
låt inte vår kraft rinna ut
använd vår känslighet
POSITIVT
låt oss få vara med!
/Kikkie
Läckan
Sakta men säkert mals jag ner
ner i hierarkin av existens
begränsad sjukersättning i 2 år
hör av dig om du kommer på nå´t
levande är jag med dig
när vi reser
bort från mig
vandrande i naturen hämtar jag kraft
men hur jag än försöker
står jag där ensam
ser ner på mina fötter
beskådar läckaget
där kraften rinner ut
hjälp mig att stå ut
/Flemming Hansen
